Välj en sida

Extra special. Med jämna mellanrum kommer det att bli en extra special i Måndag igen YES! I det mailet  kommer det att vara någon annan än jag som skriver, vilket gör att det kommer att bli lite mer variation på innehållet.

Dagens skribent är en av mina bästa vänner och anledningen till att jag bad honom skriva i måndagsbrevet var att vi satt på en restaurang vår/ vintern 2018 där han berättade om en affärsresa till Mexico. Den berättelsen berörde mig på djupet och jag har tänkt på den vid flera tillfällen. Eftersom att berättelsen är så stark så blir det inga historier idag utan istället lite tid för eftertanke.  Min vän önskar att vara anonym.

En bra dag

Det tar minst en dryg timma för en svensk gringo att komma genom alla gränskontroller när man ska över Pharr bridge för att korsa floden Rio Grande, från McAllen i Texas till Reynosa i Tamaulipas, Mexico. Redan några hundra meter in i Mexico visste jag denna gången att det var en hyfsat bra dag. Jag kunde se det på den påtagliga närvaron av Policia Federal med sina mörkblå SUVar och pick-uper och polismän med skyddsvästar och maskingevär. De fanns längs vägen och i gathörnen. På flaket på varje pick-up stod en polisman bakom en stor kulspruta, en riktig kanon på stativ. Det var en bra dag, för det var en dag då ordningsmakten var myndighetsutövare i Reynosa. Inte för att Policia Federal är enbart good guys, men de var klart bättre än Gulfkartellen, knarkimperiet som oftare än någon av polismyndigheterna i praktiken kontrollerade stan.

Detta var på den gamla ’goda’ tiden, för några år sedan, då Gulfkartellen fortfarande var en pålitlig men destruktiv kraft att räkna med i denna delen av den våldsamma staten Tamaulipas som gränsar mot Texas i norr. Reynosa hade varit relativt stabilt under de år då de inte utmanats av rivaliserande Zetas eller skakats av någon intern ledarstrid men sedan några månader rådde förvirring i leden som gjorde situationen väldigt nervös med ständiga eldstrider och fler mord än vanligt. Utbrytargrupper gjorde försök att ta över territorier för knarkdistribution in i USA och krig hade utbrutit mellan fraktionerna.

 

För att förstå den verklighet som mina medarbetare och kollegor i denna del av världen levde i och som jag, lyckligt lottad, bara behövde besöka några gånger per år, och då bara i dagsljus och i sällskap med diskreta men vältränade livvakter, så måste man se den större kontexten. Broarna över Rio Grande förser USA’s industri med komponenter producerade i de mexikanska frihandelsområden, ”maquiladoras”, som sysselsätter hundratusentals mexikaner och som kommit till i ett tilläggsavtal till det gamla NAFTA-avtalet. Cuidad Reynosa är ett sådant område och längs Rio Grande och söder om Pharr bridge’ södra fäste ligger ett pärlband av fabriker som tillhör amerikanska, europeiska och japanska företag. En av dem låg vid den här tiden under mitt ansvar.

 

De cirka 10.000 lastbilar som varje dag passerar fram och åter över gränsbron utgör en vital del av kartellernas logistikkedja för knark in på den omättliga USA-marknaden. Den kartell som behärskar området runt en sådan bro tjänar miljarder årligen på distribution och försäljning. Pengar de använder till att befästa sin position genom korruption, tung beväpning och att avlöna stora mängder människor som krävs för att driva affärerna. Gulfkartellen var vid den här tiden troligen Reynosas enskilt största arbetsgivare. En mycket våldsam sådan.

Mitt i detta helvete levde vanliga hederliga människor sina liv och försökte efter bästa förmåga bygga en framtid för sig och sina barn. Här, i den fabrik där jag mötte hårt arbetande, lojala, kunniga och leende vänliga människor, producerades varor med bättre produktivitet och kvalitetsutfall än de flesta jämförbara i Europa och USA. Jag hörde aldrig någon klaga, fast de ibland inte visste när de skulle komma hem efter skiftet för att bussarna inte kunde lämna fabriksområdet på grund av en shoot-out mellan knarkhandlare eller mellan kartellens soldater och polisen. En dålig dag kunde de bli stoppade i någon av kartellens vägspärrar för att inspekteras av påtända, kulsprutebeväpnade grabbar som letade efter någon verklig eller inbillad fiende, med mycket oviss utgång. En ännu sämre dag kunde en granne eller släkting blivit skjuten på väg till mataffären. En riktigt usel dag hade bussen behövt väja för huvudlösa kroppar som hängde upp och ner från någon viadukt på vägen. Eller så behövde de kliva över lemlästade kroppar på parkeringen utanför fabriken när de skulle börja sin arbetsdag. Dessutom behövde de oroa sig för om de lagliga jobben skulle räcka till för de uppväxande barnen eller om sonen skulle dyka upp hemma med en färsk anställning hos Gulfkartellen eller Zetas, med en dröm om snabbare pengar än vad som kunde tjänas som truckförare i någon trist japansk bilkomponentfabrik.

 

Det hade varit fullt förståeligt om montörer, kvalitetsingenjörer, controllers, lokalvårdare eller produktionsplanerare haft svårt att fokusera. Jag hade faktiskt förstått om något hade gått fel för att livet på en plats som Reynosa är så svårt att uthärda, om någon blivit ”utbränd” av den ständiga oro och rädsla som måste varit en självklar del av deras vardag. Men i stället mötte jag engagerade och omtänksamma människor som uppenbarligen valt att inte låta sig besegras av eländet runt omkring utan se varje dag som en möjlighet att genom sitt arbete bygga den sunda sidan av samhället. Jag tror att, för dem var varje genomfört förbättringsförslag, varje nyvunnen kundorder och varje uppfyllt kvalitetsmål en krigshandling mot drogkartellerna. Och jag undrar vad motsvarigheten, det högre målet, är i min vardag…